En våldtäkt av många… Skriven av J
För sju år sedan en vacker lördagsmorgon i augusti var jag med om en grov överfallsvåldtäkt. Jag skulle åka till en studio den dagen och innan, på morgonen, gick jag ner på torget för att handla frukt, så att jag hade något att knapra på under dagen. Jag handlade min frukt och skulle gå hem och hämta några saker innan jag skulle bege mig iväg.
Jag åkte hissen upp i mitt hus tillsammans med en man. Jag skulle gå av innan honom och han höll upp hissdörren.
Tack, tack sa jag och gick ur hissen. Han stod kvar i hissdörren som befann sig drygt en meter från ytterdörren till min lägenhet.
”Vad ska du göra idag” undrade han.
”Jag ska åka iväg och jobba snart”, sa jag.
”Kan jag komma in på en kopp kaffe”, undrade han
Jag kände mig lite trängd och tyckte att han var påflugen.
Eftersom jag inte kände mannen ifråga och dessutom var stressad och ville komma iväg så tyckte jag att jag varken ville eller hade tid att pratat med honom.
Jag hade heller ingen direkt anledning att vara otrevlig, men självklart var jag ärlig och sa ”Nej”.
”Please” sa han (han ,pratade engelska)
”No” sa jag.
Det blev obehagligt för han stod kvar i hissdörren. Varför räckte inte mitt ”No”…hur ska jag markera att jag menar allvar?
Jag såg lite besvärad ut sa ”godbye” och låste upp min dörr för att hämta mina grejer och dra. jag upplevde honom som mycket obehaglig, men jag går inte omkring och ser alla män som ”potentiella våldtäktsmän”. Obehaget var stort, men det slog mig faktiskt inte att detta var en man som skulle kunna våldta en kvinna…jag menar, hur fasen ska man veta? Alla män som är ”påflugna” eller ihärdiga är inte våldtäktsmän!
I samma sekund jag irriterat öppnade min dörr för att markera att jag inte tänker stå kvar, så fick jag en sådan spark som jag inte ens har sett på TV. Jag flög som en vante rakt in i lägenheten och han for efter.
Jag tappade andan av sparken i ryggen och innan jag hade fått tillbaka andningen hade han ett hårt grepp om min mun och ett grepp i mitt hår. Om han bara hade hållit hälften så hårt så skulle han ändå lyckats ”hålla i mig”.
I sitt grepp om mitt hår släpande han snabbt in mig i badrummet. Jag fick någon slags panikångest och blev så stark att jag kom loss i någon sekund. Då bet jag tag i hans hand (han höll mig bakifrån)och skrek samtidigt. Trots att munnen var låst i bettet så skrek jag så högt att jag inte hade någon aning om att jag kunde skrika så högt. Det var mer än ett skrik. Det var ett vrål, ett vrål av dödsångest….som snabbt blev avbruten av att jag fick ett slag i bakhuvudet så att halva ansiktet domnade bort. När han slog mig i skallen så släppte handtaget om mitt hår och höll armen (bakifrån) om min hals.
Efter lite återhämtning började jag kämpa igen men ju mer jag kämpade desto hårdare höll han om min hals och min mun/näsa. jag hade inte i chans att ta mig loss, och ju mindre syre jag fick desto svagare blev jag. När jag hade så dålig tillgång på syre att det började sticka i mina händer , fötter, tunga, läppar……då hajjade jag att nu skulle jag dö. Han började knycka/vrida mitt huvud åt ena hållet och fick efter ca 4 minuter ner mig på golvet.
Endast ett rejäl dos adrenalin och en vetskap om att jag kunde förlora mitt liv gjorde att det inte gick fortare för jag väger ca 52 kg och han var nästan två meter lång och vägde säkert över 90 kg.
Väl på golvet ligger jag och kräks och krampar. Kräkningarna fick igång mina andetag, jag kunde inte få igång den av egen vilja. Han ställde sig upp, gav mig en ordentlig spark i ryggen och skrev på engelska ”Jag ser dina tårar och jag HATAR när kvinnor gråter”…”Jag hatar när de stör min nattsömn!”.
”plesase…let me go….” fick jag fram. Då fick jag en till spark.
”döda mig inte”….fick jag fram.
Han sa: ”Nej inte ännu, först ska jag knulla dig”.
”Please….jag har två barn”….sa jag
”Det har jag också”…sa han.
Jag var SÅ rädd och ljög och sa att jag var HIV-smittad.
”Det är jag också”, sa han och tog tag i mig. Jag sprattlade runt och trots att jag inte vågade skrika så skrek jag. men ju mer slag jag fick desto tystare blev skriket.
Han ville att jag skulle ta av mig kläderna själv.
Det kunde jag inte för jag skakade så jävligt vid det här laget att de inte gick. Så han slet av mig kläderna förbannat, spottade på mig och kallade mig för fula saker. När kan inte kunde komma in i mig (jag hade någon slags kramp i hela kroppen) så skrek han ”Open up your fucking bitch” och gav mig ett sånt jävla slag i magen att jag började kräkas igen. Dessutom kissade jag på mig. Han vart jävligt förbannad över detta och tog mitt kräks i handen och tvingade mig att äta upp det.
Sedan spottade han en rejäl loska i sin hand och gned in mitt underliv, och detta fungerade som ett utsökt glidmedel, för efter det kunde han göra vad han ville göra. han höll på i ca två timmar totalt, men med avbrott för att kissa mig i ansiktet, dunka mig i väggen. Han bar omkring på mig lite, satte upp mig på tvättmaskinen och gjorde så skumma saker att hälften vore nog.
Efteråt bar han in mig i badkaret och satte på så varmt vatten att det rykte….mina ”please” fungerade inte. Han hämtade en diskborste och rengöringsmedel och skurade rent mitt underliv. Sedan fyllde han på hela badkaret och sa åt mig att ligga kvar…rör dig inte, skrek han….och vid det här lagret hade jag slutat göra motstånd för länge sedan, allt jag ville var att kanske få leva.
Han kom tillbaka efter fem minuter och skrubbade mig lite kallade mig för ”sugar”…”honey” osv. masserade min kropp mjukt och fint. Sedan gick han igen och efter ca 20 minuter, vågade jag kravla mig upp…han var borta, jag levde! Det var över! HAN lät mig leva! Denna lättnad efteråt gör att jag faktiskt förstår varför så många kvinnor väljer att inte ”sätta dit” förövarna. Det är sjukt… Men så här i efterhand så förstår jag att den rädslan man känner inför gärningsmannen ifråga är så oerhört stark och lättnaden över att inte bli dödad gör att man många gånger tycker att det är bäst att inte ”Provocera” gärningsmannen ”ytterligare”. Man vet också att det är väldigt svårt att få någon fälld för våldtäkt och varför ta risken.
Jag tog i alla fall risken, för jag visste att jag inte under några omständigheter skulle kunna fungerar som varken människa, mamma, kvinna, vän, samhällsmedborgare eller liknande om han inte åkte fast.
och trots en utvisningsdom så kunde man inte ”bara skicka ut honom” eftersom hans land är det ”ohumana” straff på dessa brott, där sitter man inte på en skyddad säkerhetsavdelning för att man är våldtäktsman och svart. Detta kostade svenska samhället 5935 kr per DAG i de 3.5 åren han satt inne (han blev dömd till 4.5år). Han fick professionell vård två gånger i veckan. Jag sökte mig till någon slags kroppsterapi för att jag skulle ”orka” vara kvar i min kropp och jag fick inte så mycket som 100 kr som stöd för detta, jag betalde hela kalaset själv och fick avbetala det ända tills för två år sedan. Jag blev visserligen tilldömd 108,000 kr, men fick ut 36,000 efter ett års bråkande. mer får jag inte för mitt försäkringsbolag ansåg att jag inte hade farit så illa, jag tog ju hand om barnen redan efter två veckor och jag återgick till mitt arbete efter 2 månader. Detta beror inte på att jag inte mådde dåligt, det beror på att jag ville ta ansvar och jag blev STRAFFAD för det. efter avtjänat fängelsestraff fick han permanent uppehållstillstånd i Sverige det hade han ALDRIG fått utan att ha utfört detta brott. Han fick ”automatiskt” skyddad identitet och en egen lägenhet.

Skriven och upplevt av: J

hittat på: http://www.facebook.com/topic.php?uid=142027660912&topic=14312